Om jag i föregående inlägg påpekade min smärre tidsbrist kan jag i detta konstatera den.
Jag har nu gett upp morgondagens sovmorgon till förmån för bloduttömmande. 90 minuters extra sömn är som slängd i soporna. Sopor som senare också kommer rymma de liter blod min kära läkare beordrat mig bli tömd på.
Att som, av flertalet klasskompisar det skulle uttryckas, vara bärare av "gammeldags sjukdom" innebär i min vardag inte mycket mer än en ursäkt för att slippa idrottens armhävningar. Reumatismen är dock oerhört komisk i den mån den kan låta oerhört skräckinjagande. Jag äter bromsmedicin. Jag tar regelbundna blodprov för att få mina levervärden kontrollerade. Jag har blivit nedsövd och dessförinnan fått lugnande medel för att få en spruta med något så futtigt som kortison i handlederna, sövningen var visst en policy de hade på barnavdelningen och tvingade mig rättas efter. Enligt min läkare har mina ben i en handled också på eget bevåg möblerat om bland sig själva.
Men det har jag ingenting emot. Vad jag har någonting emot är hur de har mage att tvinga upp mig tidigt för blodprov. Jag har inte ens blivit erbjuden så lite som en klubba under de senaste årens stamkundsbesök.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar